insikt. ljuva insikt.

det slår mig såhär på eftermiddagskvisten.
jag ställer mig högst, högst upp på masthuggsberget.

havet bortom älvsborgsbron går ihop i ett ljust töcken med himlen.
öarna och skären blir till mörka molnstrimmor som darrar i luften.

uppför älven kommer en lastbåt full med timmer. den tutar länge och väl.

ut mot havet drar småbåtsarmadan i sitt enhetliga vita.
en ångbåt utan blues men full med folk och ångtut går också utåt.
(jag och G pratade en gång om det märkliga i att båtar går. men det gör de.)

nedanför berget susar och plingar och rasslar kollektivtrafiken, som har samma färg som himlen.
utan moln.

min hud luktar varmt och är brun av solen.

två barfotapojkar, två och fyra år, springer med klafsande barfotnedslag och pinnar i händerna på asfalten mellan buskar och blommor.
(den lille har napp och blir tillsagd när han springer fel väg genom busken.)

det slår mig att jag gillar den här staden. det här livet.
att det känns värld att leva här. att stå på ett berg med solen lysandes på axeln och en nästan obefintlig vind som drar in från havet.

när insikten slagit mig sönder och samman kliver jag ner från berget.
nyckelpigan som förföljde mig under en kvart har klivit av mig.

lucky. tänker jag.

(you're lucky, lucky, you're so lucky!)