Samla tankarna.

- Hur är det? frågar M inifrån vardagsrummet.

Jag står på balkongen med en mugg te mellan händerna. Försöker sjunka ner i det varma och landa där. Jag står barfota med bara yttersidorna av fötterna mot balkongbetongen, med stortårna kurande ihop och hålfötterna mot varandra. Jag står med ryggen mot väggen och hör frasandet från mörka tornseglarvingar som skär kvällsluften i skivor. Jag står med näsan vänd mot vinden och försöker fånga den gröna doften som jag anar finns där.

- Hur det är? Bra tror jag, svarar jag. Men jag vet inte riktigt var jag är, för det är så många tankar som far omkring.

Försöker landa tankarna. Samla dem i muggen. Sänka dem i teet, så att de blir varma och långsamma. Så att det går att urskilja dem och avgöra vad de består av.

stygn.

Varmgrå, stilla fredag mellan grusvägen och molnen.
I humleblomsterns lila kjolar dansar små och stora humlor.
Klorofyllfulla ormbunkar och ljusgröna daggkåpor spretar från jorden.

Vi går. E åker i vagnen förstås.
In på en liten väg som jag hoppas ska leda vidare.
(Det gör den inte, vi vänder vid en stuga.)
Det ledsna blir mindre under almblad och trädgårdssångarsång.
Jag tänker att det är dags att börja tänka igen. Att känna. Att skriva.

Jag har fått mina stygn nu. Av självupplösande tråd i material med säljande namn.
Hur många stygn det är vet jag inte. Inte hur många lager de sydde igen.
E kom ut och mådde bra.
Jag låg på rygg under väldigt vita lampor, med många flaskor läkemedel som rann in i venerna i mina händer, och kände ingenting fastän jag var livrädd.

Under bokarna kurar ett mättat mörker.
Vitsippebladen som heltäckningsmatta.
Något osynligt prasslar i dunklet.

E trycker näsan mot mjukdjurets nos och sover vidare.
Jag väljer den långa vägen hem.