insikt. ljuva insikt.

det slår mig såhär på eftermiddagskvisten.
jag ställer mig högst, högst upp på masthuggsberget.

havet bortom älvsborgsbron går ihop i ett ljust töcken med himlen.
öarna och skären blir till mörka molnstrimmor som darrar i luften.

uppför älven kommer en lastbåt full med timmer. den tutar länge och väl.

ut mot havet drar småbåtsarmadan i sitt enhetliga vita.
en ångbåt utan blues men full med folk och ångtut går också utåt.
(jag och G pratade en gång om det märkliga i att båtar går. men det gör de.)

nedanför berget susar och plingar och rasslar kollektivtrafiken, som har samma färg som himlen.
utan moln.

min hud luktar varmt och är brun av solen.

två barfotapojkar, två och fyra år, springer med klafsande barfotnedslag och pinnar i händerna på asfalten mellan buskar och blommor.
(den lille har napp och blir tillsagd när han springer fel väg genom busken.)

det slår mig att jag gillar den här staden. det här livet.
att det känns värld att leva här. att stå på ett berg med solen lysandes på axeln och en nästan obefintlig vind som drar in från havet.

när insikten slagit mig sönder och samman kliver jag ner från berget.
nyckelpigan som förföljde mig under en kvart har klivit av mig.

lucky. tänker jag.

(you're lucky, lucky, you're so lucky!)

visdom för studenter.

hur man tentapluggar:

man tager en vän (helst klasskompis), en flaska vin, plastmuggar, jordgubbar
och en övningstenta eller två. och en fantastisk 20gradig afton i maj.

man sätter sig på gräsmattan mellan guldregnen.

först pratar man. (allra först korkas/skruvas vinet upp.)
sen pluggar man.

och man kan alldeles fantastiskt mycket och kan närapå lägga ner fortsatt tentaplugg.

dagens besked.

några av de besked jag fått under dagen:

- det har gått rykten om att jag är bra på att assistera under UCG-undersökningar.
(känner mig dock inte det minsta duktig då jag hållt på med andra saker ett tag och glömt åt vilket håll man snurrar, och hur man knappar. men det ger sig!)

- nästa steg i utredandet av min sjuka mage: tjocktarmsröntgen. (vet inte när.)
hade någon kunnat tänka sig något roligare?

- skadeståndsyrkande blev avslaget. inga pengar till mig. gör inte så mycket. var värt ett försök.
(och om någon undrar. sju månader fick han.)

och kväll.

han ligger under kastanjen nu.

kanske är han död.
man ser en kropp i fosterställning under den mörkt turkosa filten.
vad ska jag göra?
ge honom min regnkappa ifall det skulle börja regna?
gå fram och säga hej? dela en sexpack öl och låta honom berätta?
skriva en bok, göra en film, låta honom flytta in?

lägga en limpa bröd i närheten?

eller fortsätta gå förbi.
(man KAN ju faktiskt inte vara fattig i det här landet.
inte om man inte vill.
för det här är ett bra land.)

och över älven går älvsnabben.
vattnet är småvågigt och blankt. himlen ljus. luften varm.

jag går hem och lägger mig i min säng.

jobbar på det.

det BLIR den tråkigaste presentationen någonsin.

den ena siffran efter den andra som ska jämföras med varandra.
och så ska man se vilken siffra som har bäst specificitet och sensitivitet,
och ta hänsyn till positiv och negativ prediktivitet.

tror ni mig?

jag kommer lyckas.
varenda kotte kommer somna, och jag kommer få högsta betyg!

det är morgon.

det är samma sol , men en ny dag.
folk cyklar, går, bilar och bussas till jobben.
avgaserna stiger mot himlen.
de stora båtarna kommer och går.
himlen är klar, och om man steg rakt upp i den skulle man se ut till öarna.
världen susar.

han ligger inte under kastanjen idag.
det sticker inte fram några svarta snowboots under den turkosa filten.
den turkosa filten hänger nu prydligt över det bohag som står där.
i hörnet. en 90graders vinkel mellan två murar.

det luktar kaffe när jag kommer in på min gård.
man hör trafiken.
och över alltihop svirrar tornseglarna på den blankblå himlen.

(det blir frukost på trappan i solen.)

bortom denna värld.

det är något konstigt.

jag håller mig inte vaken. jag är dimmig och känner mig overklig.
jag syns inte, märks inte, känns inte, finns inte.

bortom en hinna av glas.
visserligen en glashinna som skärper min blick,
och får mig att se in i den där världen som jag så tydligt inte tillhör.

jag vill vara utanför, hoppa av, skita i att världen rullar vidare.
jag vill ligga på min säng bland rena och smutsiga kläder i en blandning,
som ett kamouflage. känna mig som ett av smutsplaggen som ingen tar hand om.

tills allting är över.
då får någon gärna tvätta mig, hänga mig på tork i varm vind, plocka ner mig och bära mig med stolthet.

sömn!

det går inte hålla ögonen öppna.
det går inte hålla på med någonting.

(jag somnar, somnar, somnar.)

jag ska gå och lägga mig på riktigt.
idag är en kort dag.

glädjen är stor att det är vare sig praktik eller skola, utan självstudier imorgon.



(här badades fötter igår. ---> )

vardaglig orättvisa.

jag är uppe i ottan och tvättar.

(naturligtvis inte som den största delen av mänskligheten tvättar; genom att koka, slå, banka skiten ur kläder och handdukar vid flodbanken.)

jag lägger grejerna i tvättmaskinerna, stänger och väljer 40 grader och 60 grader.
häller i miljövänligt medel och trycker på start.

grannens katt undrar varför jag är uppe när inte hans husfolk är det.
han sitter på trappan och vill in.

förebrående tittar han på dörrhandtaget, som om han kunde öppna det med tankekraft.
sen tittar han ilsket på mig, som om jag borde knacka på och tala om att deras lille katt vill in.
han tittar nonchalant på dörren igen. som om han skiter i vilket.

(men innerst inne är han avundsjuk på att jag är människa och kan öppna dörrar och gå in.)

idag blir det favorit i repris. solen, filten, cirkulationspärmen. i slottskogssolen.

plan för dagen.

morgonen är aggressivt solig, blommig, doftande och susande av liv.

hade det varit sommarlov och sådär femton-sexton år sen,
hade det vart en sån morgon då man vill ner till sjön.
fastän det är skuggigt, bryggan är kall och daggen hänger blöt i vartenda grässtrå.

nu är det nu, och sommarlov finns inte riktigt längre.

däremot kan man ta sin pärm med cirkulationsfysiologi, en filt och en flaska vatten.
och lägga sig i gräset någonstans där daggen torkat bort och blommorna kastar ur sig sina dofter.

och det är just vad jag ska göra.

(vaknade av att båda mina subclavior var klämda.
jag sov på båda armarna på ett märkligt sätt,
och det kändes skumt att vända på sig utan armkraft.)

halleluja.

jag förstår folk som blir beroende av droger.

inatt har jag sovit hela natten för första gången på nästan två veckor.
ingen hosta-som-en-tok-i-en-timme-i-gryningen således.
f a n t a s t i s k t !

två veckor är inte mycket om man jämför. men ändå.
lättnad!




(man tror att saker och ting är över och förbi.
strimmor av svart letar sig in i den solljusa morgonen.
det är tydligen inte förbi. förlåt mig!)

fem över åtta.

ramlar in på praktikplatsen.
en liten aning skamsen över att jag borde vart där kvart i,
så jag hade hunnit byta om före åtta.

K: hej, nu är jag här!
M: hej! men vad ska du göra här idag?
K: mäta perifera tryck...?
M: vi har inga periferatryckpatienter idag, skulle du inte vara här imorn?
K: nej, idag. K kommer imorn.
M: jaha, ojdå... men... M kommer sen, hon ska köra carotispatienter! du kan ju vara med henne!
(N kommer ut från sitt kontor.)
N: hon kommer strax före elva, och hon har bara en patient.
M: men det kan ju bli fler...?
N: ja, det kan det ju.

så nu sitter jag här. och jobbar litegrann med mitt seminariearbete.
det är i och för sig bra.
jag har arbetskläder på mig och E:s hostmedicin i blodet.
kommer bli en härlig dag.

fint uttryckt.

man lär sig fina ord när man ska jobba med patienter.

tillexempel:
extravasal = utanför kärlet
invasiv = blodig undersökning, in i kärlen
synkope = svimning

och så vidare.
man kan välja att använda dessa ord eller inte.

när man gör ultraljudsundersökningar behövs en vattenbaserad gel för att man ska få kontakt mellan transducern/givaren/grejen man håller i som skickar iväg och tar emot ultraljudssignaler.

på tal om denna gel och vad som händer om man har för lite:
O pekar på skärmen, där ett område ser suddigt och konstigt ut.
O: vad beror det här på då?
K: att du har för lite klet. eller att det är kontakt med luft kanske man ska säga.
O: det finns ju olika sätt att säga det på, men vad det beror på är som sagt brist på gegga.

så är det. brist på gegga.

o yes.

det ÄR något fel på mig.
även om det inte är bevisat.

jag kan fastna i en lock i nacken, en ven under handhuden,
ett skratt, en doft av inget annat än människa, en dialekt, en armbåge, ett ögonpar,
ett par sjukhusbyxor. (ett par SJUKHUSBYXOR!)

det är fel på mig.

jag fastnar där. och andas/tittar/lyssnar/njuter så försiktigt det går.
ingenfårana. att det är fel på mig.
jag vill andas in, dra fingrarna över och genom och lyssna, vara nära, smaka på, äta upp.

T skrattade åt mig på lunchen och antydde i skrattet att hon inte förstod sig på mig.
T är inte som jag. T är bra.

kanske har jag för mycket hormoner.
kanske överkänsliga sinnesreceptorer.
kanske har jag alldeles för många nerver, eller felkopplade såna.

kanske tar jag in världen på ett sätt som fler skulle göra. kanske är det sån här man ska vara.
kanske är det inte fel på mig.
men sannolikheten är inte stor.

min fine lille bror.

nu undrar jag igen.

är det något FEL på mig?
(eller är jag bara svagare än alla andra?)









och ute är det vackert. kallt men vackert.

dramatik.

hjärtat slutade slå.

de bad honom hosta och tryckte honom hårt på bröstet några gånger.
hjärtat började slå igen.
han skojade och sa att han väl kunde resa sig och gå hem nu.

sen slog hjärtat plötsligt alldeles väldigt, skenade, flimrade och stannade helt.
blodtrycket sjönk till 60/30, och han stannade mitt i meningen "jag mår br..."

(uppenbarligen inte. du mår inte alls.)

ekg:t (som vi stirrade på) blev ett klassiskt streck.

"hjärtlarm!" ropade någon. folk sprang som (målmedvetna) galningar mot medicinflaskor, gasmasker, telefoner och defibrillatorn.

jag och K stod stilla i våra blyförkläden och stirrade.
storögt på ekg-strecket och det lägsta blodtryck vi sett.

man injicerade, defibrillerade, masserade, gav syrgas och hojtade.

sen slog hjärtat igen. ekg:t fladdrade farligt, men hjärtat slog.
vi stirrade på de gröna, fladdriga kurvorna som gick fort, fort.
fortfarande.

men så småningom lugnade det sig.
han pratade igen. hans hjärta slog.

och jag hoppas det gör det fortfarande.

boys will be boys.

jag ska avslöja en sak.

det var den här låten som gjorde att jag hittade goldfrapp.
mina älsklingar.

och om man är en sån som lyssnar på texten,
eller iallafall råkar höra vad alison hävdar i refrängen...
då blir man lycksalig.

det är en sanning hon sjunger.
en av de som står sig. for ever and ever.

cause boys WILL be boys.

men!

jag VILL inte hosta.
jagvillinteplugga.
jag VILL INTE HA världens tråkigaste vetenskapliga artikel som grund för mitt seminariearbete.
jag vill inte.

så fräls mig!

en stor del av posten jag öppnar,
öppnar jag bara för att kunna sopsortera den.

det känns lite tråkigt.

eller?

jag kanske skulle forska när jag blir stor.

endokrinolog skulle jag kunna bli.
med specialisering på pms.
(då de giftgröna, nattsvarta och dystert grå hormonerna med ilskna huggtänder och klor härskar.)

för nu är allting bra igen.
(det har delvis med ett telefonsamtal att göra.)

men ändå.
jag var lugn idag när jag vaknade.

jag är lugn fortfarande. alldeles väldigt lugn och ganska sömnig.

a distance to put me through.

om man tar sönder skal efter skal kommer man närmre och närmre resten av världen.
och fastän man ska vara nära, kanske en viss grad av hud kan vara till fördel.

skulle tro det.

men jag står på gator och torg och ropar till folket:
bit mig, slå mig, riv mig, klös!
de gör det såklart. och huden blir ärrig, skadad, tunn, sårig och varig.

det sägs att det härdar. det gör det.
om man inte får blodförgiftning eller hiv av sviterna.

och jag står på gator och torg och delar ut mitt hjärta i små bitar.
inte till riktigt vem som helst, men kanske till för många.
det jag själv har kvar måste slå kraftigare för att få mig att gå runt.
(drabbas av hypertrofi.)

jag undrar när någon tänker transplantera någon endaste bit till mig.
det är vad jag verkligen (verkligen!) undrar.

jaha.

(nähä?)


man (iallafall jag) undrar vad det ska vara bra för.




och varför vi är så svaga och ynkliga emellanåt.

(ska ägna dagen åt att inte bli apatisk och förtvivlad igen.)

ja. bra.

att något så förtvivlat kan vara så nära något helt vettlöst roligt.

det förundrar mig, men jag är tacksam.

när vi gick hem från efterfesten var det sommardag.
maskrosorna lyste aggressivt attackgult och stack sina strålar i mjuka, röda ögon.
klockan var nästan tio.

solen utnyttjades så gott som till max igår av mig, S och en och annan medmänniska.
vi var först i slottsskogen, och därmed fick vi den allra bästa platsen på gräset.

sen solsolsol, sol och sol. mat och kaffe och underbart på masthuggsberget. (underbart!)


som vi vet så blir det bra, det blir det alltid.
men att det skulle gå så snabbt hade jag inte trott.

jag vet inte om jag orkar.

O green world!

o green world.
don't deserve me now.
i'm made of you and you of me.
but where are we?

(gorillaz som har diktat dessa rader. och GRÖNT är det sannerligen nu.)

ingen antibiotika här inte.

kvart över sex i morse var det ingen kö på axessakuten.
inte när jag kom fram en kvart senare heller.

det gick ungefär så snabbt som man vill att det ska gå,
och när det hela var betalt hade jag 3,82:- kvar på kontot.
som smort.

ska flytta lite pengar senare idag har jag tänkt...

det var som jag faktiskt trodde ett virus.
en elak virusinfektion i halsmandlarna och dess omnejd.
ingen riktig diagnos, men jag är rätt bra på att diagnosticera själv.

och läkaren tyckte inte jag skulle till praktiken.
så jag sover och försöker undvika att hosta. det gör så ont.

men en vacker dag går det väl över. om en vecka eller två.

(ingen antibiotika har ju dock sina fördelar. magen får vara ifred,
man bidrar inte till resistensutvecklingen hos bakterierna, och man kan dricka alkoholen som bjuds i helgen.)

smittbärare?!

joo, nånting har jag allt.
antagligen halsfluss.

ska utreda saken imorn om jag inte mår hejdlöst mycket bättre.

min hjälte var här med mina grejer idag. (laptop-externhårddisk-kamera-digitalkamera-mediciner-
kodbricka-tygmärken-usbminne-och-brevfrånvårdcentralen.)
jag hade velat pussa honom, men det får man nog inte.
(våld mot tjänsteman?)

och dessutom vill jag ju inte att han också ska få ont i halsen på detta ytterst tråkiga sätt.

(villkoren för att jag fick vara kvar på praktiken idag:
- sprita dig ordentligt!
- hångla inte med någon!)

världen går mot sommar.

S frågade (antagligen retoriskt) vart världen är på väg.
mot sommar. är den. (faktiskt!)

söndagspromenad råder.
(och folkskygga människor undanbedes för sin egen skull att hålla sig borta från slottsskogen in these days.)
man vallar barn, hundar, svärmödrar och avlägsna plastföräldrar i långa banor.
med eller utan koppel, barnvagn, bollar, solglasögon och glass i händerna.

det är som motivet på ett barnpussel.
alla gör det man bör göra en solig söndag i maj.
det luktar grill.
det gnisslar från gungorna på den överfyllda lekplatsen.
det skrattas åt barn som skrattar åt hundar.
pliktskyldigt sparkar man boll med barnen.
det äts glass och skruvas lock av termosar.

jag svettas och vandrar förbi.
(av någon anledning) nöjd med att iaktta och inte delta i spektaklet.

(inte jag som tagit fotot heller. (för mina kameror är hos polisen i mölndal.))

och nu då?

det är ungefär hur märkligt som helst att det är slut.

byggdagarna är till ända, och det som minner om dem är träningsvärk i armar och ben,
fortfarande färg på händerna, (dock ej längre på benen) massa nya bekantskaper och en mycket skitigare overall och byggrock än innan det begav sig.

så vad gör man nu? ska man plugga?
det har jag inte gjort sen påsk, så det behövs onekligen.
men hur gör man?

har fått en stor, seg klump i halsen som hindrar andning och sväljningar.
(känns det som iaf, jag lever ju än.)
kan vara T eller P som smittat mig. eller jag dem, de har ungefär samma krämpa.

jag trodde att första maj skulle innebära ett traditionsenligt vadvillvimedvarandra?samtal.
fast jag orkade inte ta tag i det, så det blev inget med det.
man får se vad som händer istället. det får man alltid.
känns nästan som en tröst.

och så går livet vidare.

sorgeliga saker hända...

än i dessa dagar.

som vi redan konstaterat är världen hemsk.

en stackars desperat människa har brutit sig in i min lägenhet.
bland annat därför har det varit tyst från mig ett par dagar.
(datorn är numera och än så länge hos polisen.)

de grep honom på en gång.
han storgrät i en och en halv timme innan de kunde börja prata med honom.

jag är inte arg.
bara ledsen för att han mår som han mår och att omständigheterna kan tvinga någon till att göra så.
mitt på dagen, mitt i stan.
d e s p e r a t!

stackars karl.