måndag 19 maj 2008

o yes.

det ÄR något fel på mig.
även om det inte är bevisat.

jag kan fastna i en lock i nacken, en ven under handhuden,
ett skratt, en doft av inget annat än människa, en dialekt, en armbåge, ett ögonpar,
ett par sjukhusbyxor. (ett par SJUKHUSBYXOR!)

det är fel på mig.

jag fastnar där. och andas/tittar/lyssnar/njuter så försiktigt det går.
ingenfårana. att det är fel på mig.
jag vill andas in, dra fingrarna över och genom och lyssna, vara nära, smaka på, äta upp.

T skrattade åt mig på lunchen och antydde i skrattet att hon inte förstod sig på mig.
T är inte som jag. T är bra.

kanske har jag för mycket hormoner.
kanske överkänsliga sinnesreceptorer.
kanske har jag alldeles för många nerver, eller felkopplade såna.

kanske tar jag in världen på ett sätt som fler skulle göra. kanske är det sån här man ska vara.
kanske är det inte fel på mig.
men sannolikheten är inte stor.

2 kommentarer:

Anonym sa...

i så fall är det fel på¨mig med. men isf är det kanske inte så konstigt... det kanske visar sig vara genetiskt! :) hehehe. hjärta o kärlek!

stygn sa...

jag ska forska på det när jag blir stor.

skrapa fram dna och se vad vi som lider av detta FEL har gemensamt...

Bloggarkiv