förvåning.

det blåser i den här staden ibland.
igår tillexempel.

det var dags för söndagspromenad.
på väg uppför backen mot stigbergstorget.
motvind.
två gubbar går framför.
det karaktäristiska ljudet av spottning hörs från den ene av dem.
sekunden efter får jag en dusch av spott över ögon och näsa.
hysteriskt skrattande, med tårarna rinnande av svid, förvåning och skratt.
torkar tårar och spott och kan på en lång stund inte förklara för sällskapet vad som hände.
(spotta folk i ansiktet. inget man trodde förekom längre. inte på öppen gata sådär.)
en upplevelse.

söndagarna är bra nuförtiden.
finns inga dagar som slår dem.
det är lycka och kärlek.

(klyscha, klyscha, klyscha. jepp.)

helgen vecka 39.

hög puls när jag vaknar.
inte bra.

desto bättre när jag druckit ett stort glas vatten och känner pulsen sjunka.
(tips till e: man känner precis hur cardiac output, puls, blodtryck och venöst återflöde påverkas.)


lördagen är ledig, ledig.
ljumma luften rör på sig.
ekarna släpper sina frukter i skurar över promenerande och vägar.
gula blad landar och singlar i höstdoften.
jag stegar med ben som bär och hostar nästan ingenting.

jag tvättar mina lakan.
jag skrubbar min kropp.
jag lägger kardemumma i det malda kaffet.
jag njuter.

utstående.

r a s t l ö s h e t e n hemsökte mig hela dagen.
(THE rastlöshet.)

folk haaar så mycket att berätta.
få bekräftelse.
få visa sina enorma kunskaper och erfarenheter.
de bättre vetande hopas och visar sina nosar samtidigt.
i mun på varandra.
(kan de inte skaffa blogg och skriva av sig emellanåt. eller dagbok?)

klockan 09:03, efter tre minuter i föreläsningssalen, blev jag ölsugen.
klockan 15:03, räckte jag upp handen och upplyste kära klassen om att klockan var tre. faktiskt.
e tyckte jag var ohyfsad. påstod hon.
men efter att ha hållt mig lugn och stilla i så många timmar, ville jag inte mer.
jag tyckte det var dags att runda av, gå på helg.
hoppig och skuttig och hopplöst rastlös.
nu är det dock helg.

och jag ska utogasqua!

medmänniskokärleken. igen.

nästan 40 grader varm ligger han där.
hans händer är iskalla.

står vid sängkanten med plastförkläde och handskar.
håller i hans iskalla hand.
undrar om han märker att jag är där.
om han har ont.
om han hör vad vi säger.
om han känner sticken i artärerna, stygnen i huden.

jag pratar med honom som om han gjorde det.

underbara älskade.

famiiiiiljen..!

bra söndag.

sovmorgon.
äppelpaj till lunch.
(världens godaste.)
diskussioner, vila och gos.
promenad.
stilla luft och solljus.
mera äppelpaj, mera kaffe.

egentligen bara hostan som stör.

börjar och slutar.

sista praktikdagen.
jag ska vara med C, som nöjt konstaterade att "då ska jag inte göra någonting!"

sista dagen som höstens nolla är nolla.
jag tror sittningen kommer bli riktigt bra.
en lite dålig sak är att man inte kan hosta i balklänning.
en annan dålig sak är att min röst inte är vad den borde.

lifeafternollningen är här.
i en vecka, högst, är det lugnt (förutom minst tre möten) och man kan skolkoncentrera sig.
sen är det dags för aspanvarig (undertecknad) att ta tag i aspandet.
blir roligt.

kan tala om en sak till.
min ibland förekommande näsanivädretattityd med jagbryrmigminsannintetendenser leder ingenstans.
ingeningenstans.
uppriktighet är skiten.

jepp.

delgivanden.

idag har jag mycket att delge.

vi råkade hamna på bekvämt avstånd från antiFRAdemonstrationen igår när vi skulle träffas på götaplatsen.
alla tyckarna tågade förbi nedanför oss och vi kunde lyssna och titta i godan ro.
hej. vi tycker om att ha åsikter. just idag hatar vi FRA. på med palestinasjalen och UT!
de som talade hade inga riktigt bra argument. (enligt mig.)
på något vis kanske de ändå tycker det är skönt att hålla väckelsetal för de redan frälsta.

i filmer (främst tecknade tror jag) händer det att folk slår sig i huvudet och blir som förbytta.
de kan bli galna, få minnesförlust, superkrafter eller tro att de är någon annan.
det enda som hjälper är att de slår sig i huvudet en gång till. då blir de som vanligt.
i mitt fall hände ungefär samma sak.
samma beteende som fick min röst att försvinna, fick den igår att börja anas igen.
lördagkväll: högljudda omgivningar. nya och gamla vänner. öl. skrikprat. --> förlust av röst.
tisdagkväll: högljudda omgivningar. nya och gamla vänner. öl. prat! viskningarna fick plötsligt fäste.
stämbanden funkar igen!

inatt sov jag gott för första natten på länge.
det var bra.
alkohol är visserligen det vanligaste sömnmedlet i världen,
men jag är ändå lite skeptisk till att själv bara kunna somna när jag har det i blodet.
det känns inte riktigt bra.

är även lite stolt över att jag snällt åkte hem inatt.
att jag inte (fastän jag ville) psykopataktigt tog mig till M.
M som jobbade och skulle jobba länge till.
som tyckte att vi ses en annan gång.
låter bra.

käckt.

har inatt firat en vecka med min sjuka.

vi firade utan pompa och ståt, men med sömnlöshet.
så mycket bättre.
allting kliade, skavde, klämde och sved.
(and i also had some produktiv hosta. slemklumpar i storformat. mm!)

jag har i runda slängar sovit två timmar.

precis så mycket som behövs har jag hört.

idag ska jag till operation.
leta fram ett tillräckligt stort hårnät,
stå i ett hörn med gröna kläder, hosta i mitt munskydd.
ska bli spännande.


(LYCKA att det inte är jag som håller i kniven.)

fått nog.

medlidande av varenda människa jag har försökt prata med.
och mer därtill.
varenda en i närheten som hörde/uppfattade mina väsningar tittade bekymrat och tyckte sååå synd om.

det blir det ju inte bättre för.

man är lite utanför när man inte kan prata. när skrattet inte hörs utan går över i host.

"produktiv hosta" definierade en av sskorna min hosta på lunchen.
eftersom jag hostar upp saker.
rethosta är inte produktiv.
känns ju skönt att jag kan någonting iallafall.

MEN det går rätt bra att ta på strumpor, mäta temp, puls och blodtryck, tvätta nedre toalett och hjälpa att gå fram och tillbaka i korridoren.
alldeles utan röst.

tillochmed patienterna tycker synd om mig.

ser fram emot.

att imorgon klockan kvart i sju presentera mig som "frisk".
alldeles utan röst. får se hur länge de behåller mig på akutvårdsavdelningen.
såna som jag kanske inte ska vara där.

för efter en alldeles för lång dvala i ensamheten, hängde jag bland folk igår.
jag och M köpte sushi. M äter inte gluten, jag äter inte kött och ost.
då är sushi bra på en pizzasittning.

så småningom landade vi såklart på chalmers.
där finns det gott om folk.

hyfsat matt men oh så glad att inte vara ensam hemma i min säng.

rösten försvann mer och mer,
och imorse (förmiddags) var det viskningar i sagda säng som gällde.
då icke längre ensam.

jag är glad. det är bra!

the struggle continues.

<-- min vän.
detta var det bästa på länge.
känner mig som en annan människa idag.

bara hostan och halsontet (det eviga) kvar att bekämpa.


men. femte dagen gillt. som man brukar säga.

fredagkväll.

(om det börjar bli tråkigt att läsa om min icke så snabbt vikande sjukdom,
kan jag lova att det är ännu tråkigare att vara med om den.)


ringde till praktiken imorse och pressade fram orden mellan svullna och infekterade halssidor.
hon tyckte att jag lät sjuk. jag är sjuk. jag vill vara frisk!

orkar inte beskriva hur jag mår. det är för sorgligt. blä.

tog mig till apoteket innan. knappa tio minuters promenad.
kände mig sjukast av alla där inne, trots att jag trodde jag var piggare.
(på apotek brukar folk faktiskt vara lite krassliga.
men jämfört med mig såg de ut som hälsan själv.)

kom hem och somnade. vaknade och trodde det var morgon.
men icke.
det finns ännu tid. denna fredagkväll blir det kvällste.

den där dagen.

nu igen.
sju år sen är det.

och båda presidentkandidaterna ska tydligen hålla tal om vikten av att ställa upp för sitt land.
pfff. det där landet är det enda i världen där det tjatas så om denna vikt.
man kan undra varför.

jag har ont, är gnällig, trött och kanske mest av allt trött på att vara trött, ha ont och vara gnällig.
nuförtiden är båda mandlarna infekterade.
ingen praktik imorn heller med andra ord.
jag vill göra någon nytta. eller iallafall onytta.
inte bara ligga här och inte göra ett jota.

den enda boken jag har kvar som är oläst handlar om slaveri.
och jag somnar hela tiden när jag läser, så det spelar ingen roll.

no fit state.

i'm in no fit state, i'm in no fit shape.

i'm in no fit state, i'm in no fit shape.

i'm in no fit state, i'm in no fit shape.

i'm in no fit state, i'm in no fit shape.

i'm in no fit state, i'm in no fit shape.

i'm in no fit state, i'm in no fit shape.


efter natt nummer två med mardrömmar, ONT och svett, masade jag mig till akuten.
ingen kö alls vid halv sju. smidigt.
läkaren kände på min ömma hals och kikade i öronen.
öronen såg finfina ut.
vänster halsmandel är dock röd, infekterad, svullen och äcklig.
av virus.
typiskt mig att få virusinfektioner.

jaså.

jag illsvettas och vrider mig i lakan som inte är mina.
pratar tillochmed i sömnen, vilket jag (i princip) aldrig gör.
fryser som bara den och badar i min svett.
jag är en fräsching.

mitt öra och min hals gör ONT, och varje sväljning är en plåga.
tråkigt.
med tjocka byxor och tjock tröja, under varma täcket huttrar jag.
det är lite äckligt.

imorn kan det bli akuten. det här är inte bra.
tur att det finns andra saker som är det.
tillexempel gårdagens sittning.
och annat.

ett anstötligt liv.

ett anstötligt liv.
(inte som i joakim lindengrens serie utan bara sådär.)

strofen dyker upp i huvudet bara sådär.
jag kan ha hört en annan människas tankar om mig.
det kan vara så.
eller så var det självinsikt.


e frågar mig hur min kropp mår. hur mår min lever?
har inte pratat med den på länge, men den funkar fint.
(skönt att ha ett organ i bukhålan gör det.)

fler frågar. de bryr sig om mig.
antingen är de avundsjuka, eller så lever jag faktiskt ett anstötligt liv.
för annars hade man ju inte behövt fråga.

riktigt lammkött.

tant, 85, ska åka hem.

sitter på sängkanten i sina rosa byxor och piffar sig.
på med röda örhängen, långa halsband och ett gäng armband.

jag: "vad fin du har gjort dig!"
tant: "jaa, jag ska ju åka hem, då måste jag vara fin. jag har en ung man som väntar på mig!"
jag: "jaså du. vad trevligt! hur ung är han då?"
tant: "han är femton år yngre än jag!" (sjuttio bast.) "riktigt lammkött!"

jag älskar dem.

de här människorna alltså.
säga vad man vill, men jag älskar dem faktiskt.
(innerst inne och egentligen, annars hade jag vart en annan än jag är.)


rapport.
pat 1 har diabetes. är snudd på hundra. har sår på sacrum. rullstolsburen. satt på svältkost.
blind, och förstår inte svenska. (man hoppar högt för varje sak som tillkommer. stackars pat!)
pat 2 kommer från ett av våra grannländer med liknande språk som vårt.
de flesta har svårigheter med att förstå detta grannspråk,
och pat 2 har dessutom dysfasi på grund av stroke.
brutna revben och grymt ont. vrålar, stönar och skriker om han hostar eller sväljer.
jag matar honom med ostsmörgåstärningar (som till småsyskon) utan kant.
ger honom kaffe med mjölk i pipmugg.
han skriker för att det gör så ont att svälja, men är tårögd för att det smakar så gott. jättegott.
(jag är dejlig. en ängel. jag får luftpuss och ha det så gott nu.)
(blir nästan tårögd jag också.)

sen har vi pat 3, 4, 5, 6, 7 och 8. olika sjuka, alla har ont.
man kan glädja dem genom en liten, liten pratstund.
en tanta är övertygad om att hon träffat mig förr och blir jätteglad att jag kommer.

jag tar prover, vänder patienter, småpratar och är vänligt leende hela dagen.
med drygt två timmars sömn och en fylla i ryggen är det bra jobbat.
kroppen håller igång och inte förrän på spårvagnen hem börjar tröttheten snurra.

(sen finns det andra sorters människor jag tycker om på andra sätt.
med lockar i nacken och massa kyssar.
vi vill ses igen.
det är bra. riktigt bra.)