tänk vad dagen gick fort...

(...tänk så mycket vi gjort, men nu är det slut för idag.)

vi har packat idag.
och solat, badat, bakat paj och sytt små stomipåsar och pengapungar.
hittat glömda och bortstädade braatthasaker och storhandlat på apoteket.

när jag lagt i det jag behövde i väskan blev det ett stort hål överst.
det ska fyllas. (med både det ena och andra.)
snart bär det av.

att gå åt.

idag kliade inte linserna iallafall. (tog nya i morse.)

det var annat som kliade, skavde och stacks.
besserwissrarna på jobbet. i synnerhet ärkebesserwissern.
som kan allt, vet allt, om allt och alla. (och jag menar alla. till och med DIG!)

skvaller, vetenskaper, metoder, sätt att göra saker på och så vidare.
ni vet hurdana de är.

jag är medveten om mina egna besserwisserdrag,
och jag hoppas att jag därmed inte är alldeles outhärdlig.

(stort behov av själfrände hela dagen.
en som jag hade kunnat titta menande på varannan minut och genom att dela bördan blivit lättare.
men icke.
alla närvarande är antingen så vana att de inte bryr sig,
likadana själva eller så off att de inte märker något.)

man vill skrika åt dem att skärpa till sig.
(fast det skulle inte hjälpa så jag låter bli.)

om D.

det finns de som säger att D är ful.
att D är hemsk och avskyvärd och har ett fult tryne. (som han sticker upp allt som oftast.)

jag vet inte så mycket om hur D ser ut, men det D lämnar efter sig är inte vackert.

jag stegade fram över kvistar. genom hallonbuskar och nässlor.
en vit tandrad gnistrade fram i en platt matta av tovig gråbrun päls.
en och annan klövklädd fot låg där också. en käke. några revben.

automatiskt drar jag efter andan med händerna skådespelaraktigt lyfta till munnen.
(man tycker det ser fånigt ut men det är alltså så man kan reagera.)
hjärtat slår extraslag och jag kliver över resterna som D har lämnat efter sig.

tacksam för att D just denna gång gett sig på ett rådjur och inte en av samma art som jag.

(och på vägkanten längre fram ligger resterna av en hök. för några dagar sen såg man att det var en död hök.
nu är det en gråvitfläckig plätt på gruset. som att någon spillt en skvätt färg där.)

lördagsåska.

från asfalt och plattor på marken ångar åskskuren.
luften är fuktig och fönster och dörr står öppna.

det mörknar, mullrar, plaskar och stänker en gång till.
flera gånger.

vi drar ifrån gardinerna och släpper in solen.
eller dagsljuset iallafall.

kaffemuggarna rymmer mer än vatten, koffein och rostad, svart smak och beska.

ode to p1.

i väntrummet, provtagningshytten, vid blod- och urinanalysplaceringarna hörs det.
p4. radio jönköping.
för tillfället "...och vill ej va' me' om nå'n krock! di-do-di-dam-damm...!"
i äckelkäck ton som sig bör på denna kanal.

jag vandrar bestämt till första bästa radio och vrider bort det sjuttioelfte "dam-dam-damm!":et

målet är p1. min vän och ledsagare här i världen.

jämför själv. märk skillnaden.
(detta är ordagrant hur det blev när jag vridit över. ingen manipulation här inte.)

p4: "di-do-di-dam-damm-damm!"
p1: "samtliga offer var militanta extremister."

ni vet att jag inte är glad över att ens militanta extremister är offer för något.
men märker ni skillnaden?
märker ni det gigantiska ökandet av substans, innehåll och mening?
det gör ni såklart. en sån lättnad.
det finns mål och mening och korrespondenter out there.

p1 ger mig hopp.

staplade klyschor.

tanten på busshållplatsen jobbar på vårdcentralen.
därför ska det småpratas i väntan på bussen.
när man småpratar i väntan på bussen är ämnet givet: väder.

jag: "hej!"
tant: "hej!"
...
tant: "hoppas bussen kommer innan det börjar regna."
jag: "ja."
jag tittar upp på himlen hur molnen går.
jag: "det ser mörkt ut där borta."
tant: "jaaa. det är ju lite kvalmigt."
jag: "det kanske blir åska."
tant: "ja. man vet ju aldrig när det är sånt här väder."
...
tant: "men så tråkigt för dem som har semester!"
jag: "mmm.."
(orkar inte säga att det är ju inget att göra åt/man får njuta av de stunder som är sköna och fina/hoppas det blir bättre nästa vecka/det var ju fint förra veckan eller dylikt. så jag håller med.)

man kan sannerligen undra vad så kallade samtal som dessa ger.
inte mycket. inte mig.

samhällskollaps.

på lördagaftonen skulle det badas.
vädret var mulet och varmt.

flickorna och pojkarna tog sig i vattnet på olika sätt.
passerade de kritiska gränserna på sina egna vis.
det var ganska lite vatten i sjön. (man kunde tillochmed stå på det djupa.)

jag hoppade upp på S rygg för att inte bli blöt i håret.
S skulle hoppa upp på F:s rygg tyckte hon.
(jag och S är ungefär dubbelt så stora som F, var och en för sig. F är en spenslig varelse.)

F tyckte att det var som en bild av det feodala samhället.
jag tyckte inte om att vara adlig, men för ett par sekunder var jag det.
innan det feodala samhället rasade rakt ner i sjövattnet.

sen grillade samtliga medborgare marschmallows runt elden.

slänga sopor.

innehållet i den svarta säcken fyller hela containerns botten.
massa, massa brännbart i en röd röra av hopknutna påsar.

golvet gungar när jag går till soprummet.
jag har inte sett det innan, men går faktiskt vågor på det ljusblekgröna betonggolvet.





fast man slänger inte sopor nuförtiden. man sorterar.
jag undrar hurdan plasten blir när jag slänger ner röda, vita och blå skruvkorkar i en tunna.
den återvunna plasten. lila? ljust äckelfärgad?
vad blir det av den?
går det avfärga färgad plast?

sånt undrar jag.

min mage krampar hela dagen.
genom en matta av värktabletters verkan (?) känns det.
en knuten hand håller mina inälvor hårt. krampaktigt hårt.

och imorgon är det jag som går till doktorn.
(för jag har leukocyter i urinen. det ska man inte.)