om skator och disk.

det var en kall kväll.

i ett träd satt en handfull skator uppburrade mot kylan.
det vita mitt på deras kroppar och det svarta på spetsar och fjädrar,
gjorde att de såg ut som vita äpplen eller snöbollar mot den stjärnsvarta himlen.

de kurade inte ihop sig för att ta del av varandras värme,
de satt där och liksom sympatifrös.


vi gick en lång promenad. det var längesen.
luften kall och svart, och frasande frost under skorna.


min näsa och mina ben kalla länge, länge efter att vi kommit in.
(ingen har ännu uppfunnit näsvärmaren..?)

flyttdisk.
jag kom på, med fingrarna skrynkliga i baljan,
när det var som det gick upp för mig att jag hellre diskar än torkar.

hos farfar, efter söndagsmiddagen.
farfar hade ingen diskmaskin, och när kaffet på maten var drucket satt man kvar i köket.
två diskade och resten pratade.
en diskade och en torkade.
det gick åt många diskhanddukar.
en skulle ligga på köksbordet att ställa disken på tork på,
och den ena efter den andra blev genomblöt och fick hängas på tork.
på de tjocka, illvarma elementen med kokhet värme från vedpannan i källaren.

det här låter så gemytligt och idylliskt och förr-i-tiden.
och trevligt var det.
men inte så hemskt längesen.

medvetenheten.

en mellandag.
mellan helgen och sistadagenpåpraktiken.

det kom trindsnö i staden på G.
några av flingorna blev faktiskt liggande,
virvlar och gör snurrmönster på gråkalla plattor.

det är två minusgrader och behovet av vinterjacka ganska påtagligt.

gick till E, där de har många begagnade jackor och kappor.
maaassor med stövlar och kängor.
och andra kläder också.
dessutom hade de på var och varannan vara hängt små "bra miljöval"-lappar.
de kanske har haft det länge, vad vet jag...?
fint iallafall.

resursslöseri är inget jag vill ägna mig åt i större utsträckning än nödvändigt.
jag och E diskuterade shoppingbehov och -lust för ett tag sen.
jag har en minimal lust och vilja till det för tillfället.
(stackars småsyskon kommer få småsmåsmå julklappar.)

det bara är så.
men en jacka köpte jag. som någon inte längre ville ha.

präktig prick, javisst!

att ta i anspråk.

anspråkslös.
anspråksfull.
båda är bra i olika sammanhang.

gårdagens sittning tog hela helgen i anspråk.
hela dagen förbereddes,
hela kvällen och halva natten genomfördes.
halva dagen idag städades, svabbades, pantades burkar.

(<-solen går upp över grekiska ön korfu.)




fått för mig att hela landet har haft samma fina väder i helgen,
så ingen blir avundsjuk när jag skriver om dagens röda soluppgång.
om de rosa björkstammarna utanför fönstret.
om den så småningom isblå himlen mellan björkarna.
om den guldskinande solen som lyste genom Ms hår när jag grävt in mig i det.

(bara jag får ha mitt ansikte kvar, dolt i min älsklings hår.)

hyfsat anspråkslöst.

torsdagkväll.

häpp.
sitter och gottar mig åt smaskiga venoperationsbilder.
(ni får dock nöja er med denna schematiska och svårbegripliga.)

lite lagom nördigt och fint.

efter att ha slukat ca halva plåten nybakta frallor,
slipper jag äntligen magontet.
(vem hade kunnat ana att det var SÅ man skulle göra?)


ungefär samtidigt infinner sig ett slags nöjdhet med tillvaron.
tillfreds, mjuk och glad och leende över att leva.

det går lite upp och ner det där. humöret.

litegrann som flödet i en läckande ven. upp... och ner.

präktig prick.

jag vill inte bidra.
till vissa saker VILL jag inte bidra.

-växthuseffekt.
-utfiskning.
-köttindustrin.
-nedsmutsning.
-tungmetaller på fel plats.
-läkemedelsrester i vattnet.
-underbetalda bönder.
-hunsade textilindustriarbetare.
och så vidare och så vidare och så vidare...

vissa av sakerna är ju lättare att påverka än andra.
att påverka eller inte påverka.
men - ååååhhh - vad jag VILL göra mitt bästa.

nästan så mycket att präktigheten kan sticka folk i ögonen.
det får den väl då.

jag kan inget för det,
och i många - eller vissa - fall är jag inte alls så präktig som jag skulle önska.

i kvalet och kvalet.

igår toastade jag en sittning tillsammans med E.
väldigt spontaninhoppat var det.
klockan halv sex började vi planera, och åtta började det.

då hade vi dessutom hunnit vira in oss i gladpack. (inte vi på bilden dock.)

maten var fin. jag fick ett äpple till förrätt.
men både öl och punsch rann ner,
och jag och den ginfryntlige M tog oss hem vinglande.

vaknade alldeles chockerande illpigg efter få timmars sömn,
och låg i mörkret och hörde duschregn och stormbyar mot rutan.
hade gärna legat kvar bredvid varm M och sovit några timmar till,
trots den påtagliga piggheten.

praktiken var seg.
smet hem och skulle sova en liten minut.
blev alldeles för många minuter,
och med smååå ögon stressade jag till möte.

det var byråkrati på längd och bredd.
yrkanden skrevs under,
röstlängder lästes upp och signerades,
det valdes, pläderades, lyssnades och lyssnades.
efter tre timmars val justerade jag ut mig, som det heter.

hem och snabbtvätta håret samtidigt som maten blir klar i ugnen.
och nu: se till att håret blir torrt och skynda mig att slappna av.
fint fint.

och jag tror inte jag åker till istanbul. är inte sugen alls. kanske 2% eller så. två sugenhetsprocent.

sällskapssjuk.

jag är ingen katt.
och jag har ingen att stryka mig mot.

men hade jag vart en katt och haft det,
hade jag gjort det.


stegar runt på mina kvadratmetrar.
rastlös, sysslolös (trots allt som finns att göra),
sällskapssjuk som ett djur.


men utan någon som klappar mig,
och utan något att stryka mig mot.
ingen att irritera med mitt spinnande och snoende runt benen.

inte ikväll.

det finns människor och människor.

det finns så många olika människor.

som ni vet eller anar så är jag på praktik. (nu igen.)
beroende på vem som är handledare för stunden,
ser mina uppgifter väldigt olika ut.

(<-- bma-student. kramandes en ultraljudsmaskin. som brukligt.)

vissa ger mig lika stort ansvar och samma uppgifter som de de själva har,
andra har inte förtroende nog för mig att låta mig sprita av transducern eller byta pappersöverdrag på britsen.
och en, vi kan kalla henne M, tror hon ska lära mig allt.
för hon kan så mycket. antagligen myyycket mer än de andra.
och hon säger "jaaa" på inandning tillochmed när hon menar nej.

man kan ana att jag stör mig. det gör jag.
låt mig aldrig bli en stereotyp yrkesutövare.
aldrig, aldrig, aldrig.

sysselsättning.

lördagkvällen är full av fuktiga kläder.

hade i och för sig både roligt och festligt igår,
så att det borde räcka för hela helgen.

men fuktiga kläder och ensamhet...
mjaae. hade kunnat tänka mig flera saker som varit trevligare.

om en vecka är jag i istanbul.
jag tycker inte riktigt om det,
men kommer antagligen ha trevlig tid där...

sömnbehov.

reste mig ur sängen.
tände lampor.
spolade upp ett stort glas vatten.
tryckte igång radion.
som tjöt sändningsuppehåll.
klockan var tio i fyra.

vad som väckte mig vet jag inte.

höll på att svimma på praktiken.
ingenting var jobbigt, äckligt eller hemskt.
jag satt tillochmed ner.
sträckte på mig och satte mig till rätta.
då flimrade det färgglatt (som turbulent flöde när man färgdopplar) för ögonen,
och jag dök ner mellan mina knän.
ytterst konstigt.

sen slutade det.

precis i samma ögonblick som jag passerade ut genom dörrarna vid östra sjukhusets huvudentré,
klev en grabb med samma sorts frisyr som jag, fast röd, in genom motsvarande dörr.
den komiska idén att vi löste av varandra,
som del av en obligatorisk dreadskvot på sjukhuset gjorde att jag log.
ute sken solen.

vad är det med mig?

"och så läser du om massa sjukdomar och känner efter...?"
sa dr K en gång.

"jag har ju inte precis något svar på vad jag har för någon sjukdom,
jag säger ju bara vad jag känner." svarade jag.

dr K log lite och tittade i sina papper.

man känner sig smått hypokondrisk när man har den ena krämpan efter den andra.
men inte nog med det,
man blir anklagad för att vara det också.

(härliga tider!)

både narkoleptisk (eller pga sömnbrist ständigt insomnande) och med klämda nerver.
ulnaris klämd i armbågen och ischias i benet.
min tur nu? att ärva mammas krämpa?

eller tror jag bara att jag har ont för att det verkar så kul?
lite trött blir jag.

det är göteborg.

vi kontrollerade. konstaterade att det inte regnade.

jag: men det kommer börja snart.
M: det är ju göteborg!

ytterdörren stängs igen.
regnjacka tas på.
(vilket tar på sin höjd en minut.)

när vi väl går ut regnar det.

från och med då rådde göteborgskt sköljregn.
illvilliga stormbyar som kastade sig över staden.
människorna duschades och kallfönades på en gång.

hela östra sjukhuset knakade och susade och det ven i fönsterspringor.

om kläder.

precis när jag skulle gå kom regnet.
sedan öste det ner. öste och öste.
jag åkte spårvagn med blöta mjukisbrallor och regnjacka.

hit och dit genom staden.
som om det vore mitt söndagsnöje.
det var det inte,
men jag fick en liten insikt:

vi har ju kläder på oss!

det är ganska självklart såklart.
men insikten var så klar. går inte riktigt att beskriva.
tanken på att vi alla är mjuka, rosa/bruna, lättsårade och skadliga.
att vi gömmer oss bakom lager av olika textilier.
gömmer oss, värmer oss, skyler oss.
framhäver oss.

(två jämngamla kvinnor satt bredvid varandra på vagnen.
hon vid fönstret var vacker, chokladbrun.
med en ljusare brun sjal knuten tätt runt ansiktet,
svepande ner över hela kroppen.
hon vid gången var ljusljusljus. karg.
blonderad lugg ner i de ljusturkosmålade ögonen.
piercingar i septum och läpp. vit frottéaktig luvtröja.
svarta minishorts och platåskor.)

man döljer, framhäver, gömmer och skyler.

just nu värmer jag mig.
i E:s gamla mjukisbyxor och tjock luvtröja.

nytt frisk blod.

det är en intressant tid nu.

känner mig som världens renlevare.

utan både det ena och andra,
men med nya preparat i blodet.

amitriptylin heter det. (saroten heter medicinen.)
lite lik en elefant som håller ett kväve i snabeln.

biverkningarna är många, många,
och det tar ungefär två veckor innan medikamentet börjar verka.
sen får man se om det hjälper eller stjälper.

(jag är inte depressiv, jag har magproblem.
bara så ni vet.
jag tar det i lågdos för magen.)

worlds end.

det är dimma över staden.
rå dimma.
gråvit, mjölkig och tjock.
gul på de ställen strålkastare lyser upp gator och luft.

från färjeterminalens stora lampor slår gula kvastar upp.
världen tar slut där.
andra sidan kanalen syns inte.
svarta vattnet nedanför lamporna finns inte.
glittrar inte, glänser inte, kluckar inte.


staden vid världens kant.
jag bort på terrassen där precis ovanför kanten,

hör och ser rymdskepp och luftslott lägga till och lägga ut.

att dra lärdom.

när man är i min bransch (dvs branschen jag praktiserar i, dvs vården),
dyker ämnet då och då upp.

ämnet: om/när man möter en patient som man känner.

om/när man inser att det ju är HAN/HON som ligger där.

jag har tänkt att jag skulle kunna kontrollera mig.
att det inte skulle kännas så mycket.

idag fick jag syn på ett ansikte i en säng.
människan var inte någon jag kände,
bara någon som var lik.
ändå blev jag alldeles kall.

man lär sig något varje dag.

vanesak.

man vänjer sig snabbt vid att ha det bra.

(dåligt också antagligen.)

vaknade.
slängde ena armen över den tomma ytan bredvid mig i sängen.

blev uppriktigt förvånad (i en sekund eller två) över att den tomma ytan var tom.
men det var den och så skulle det vara.
bara jag i breda sängen.

inte så pigg men ytterst välmående.

solen och dagen är guld.
människorna pustar små ångmoln på gatorna.

det är alla själars dag.