när man är i min bransch (dvs branschen jag praktiserar i, dvs vården),
dyker ämnet då och då upp.
ämnet: om/när man möter en patient som man känner.
om/när man inser att det ju är HAN/HON som ligger där.
jag har tänkt att jag skulle kunna kontrollera mig.
att det inte skulle kännas så mycket.
idag fick jag syn på ett ansikte i en säng.
människan var inte någon jag kände,
bara någon som var lik.
ändå blev jag alldeles kall.
man lär sig något varje dag.
1 kommentar:
jadu! det där är obehagligt! vi hade en patient som jag inte kände, o inte visste vem den var. men jag vet att jag har vänner som känner den patienten. fast jag aldrig sett människan innan. det var lite jobbigt!! men sånt är livet. som du säger man får dra en lärdom av det..
Skicka en kommentar