Känslospröt.

Grusvägen är stadig där. En fukt i marken gör att till och med smågruset ligger packat.
Frasande och gnistrande som trollspön svirrar sländorna. Det nästan knastrar om dem när de lyfter och håller sig undan.
Flyktiga färger vispar förbi.

Mellan granstammarna är luften randig. Solgul som strilar mellan barr och doften av grönska.
En trast per kvadratmeter smyger prasslande undan och hörs hur väl som helst.
Ekorrarnas unge springer skrapande uppför granstammen med sin duniga svans efter sig som ett frågetecken.

Med ny luft i näsan och sländorna som stjärnfall runt mig, märker jag tårarna på kinderna.
De mognande smultronen, det torkande gröngräset, det värmande solljuset och det kärva grusrasslet väcker en insikt.
En nyfikenhet mognar fram.
Jag andas ut och tillåter mig att vara okunnig, nyfiken och iakttagande.
Näsan i vädret, pulsen och axlarna sänks.

Utflykt.

Vi åker till havet.
Vägen är lätt när M guidar.
Västvinden vänder de gröna bladsidorna neråt, och silvriga undersidor blänker i dungar och buskage.

Vi går rakt över ön, genom hästhagen och förbi nyponrosorna.
Vagnshjulen slirar i gruset och dansar över stenhällarna.
Vid strandkanten där vinden är frisk, gör vi halt och helt om, dyker in bland ekar och tallar för att få lä. (Jag tänker att vi är landkrabbor.)

Vresrosornas söta doft slingrar i den soliga luften, och en huggorm över stigen.
Vi möter par med ryggsäckar och bekväma skor, och jag ser oss för ett år sen i dem.
Världen har växt och krympt sedan dess.
Den är svindlande, oändligt stor. Och den får plats i en brun liggvagn som vi köpte på Blocket.

Samla tankarna.

- Hur är det? frågar M inifrån vardagsrummet.

Jag står på balkongen med en mugg te mellan händerna. Försöker sjunka ner i det varma och landa där. Jag står barfota med bara yttersidorna av fötterna mot balkongbetongen, med stortårna kurande ihop och hålfötterna mot varandra. Jag står med ryggen mot väggen och hör frasandet från mörka tornseglarvingar som skär kvällsluften i skivor. Jag står med näsan vänd mot vinden och försöker fånga den gröna doften som jag anar finns där.

- Hur det är? Bra tror jag, svarar jag. Men jag vet inte riktigt var jag är, för det är så många tankar som far omkring.

Försöker landa tankarna. Samla dem i muggen. Sänka dem i teet, så att de blir varma och långsamma. Så att det går att urskilja dem och avgöra vad de består av.

stygn.

Varmgrå, stilla fredag mellan grusvägen och molnen.
I humleblomsterns lila kjolar dansar små och stora humlor.
Klorofyllfulla ormbunkar och ljusgröna daggkåpor spretar från jorden.

Vi går. E åker i vagnen förstås.
In på en liten väg som jag hoppas ska leda vidare.
(Det gör den inte, vi vänder vid en stuga.)
Det ledsna blir mindre under almblad och trädgårdssångarsång.
Jag tänker att det är dags att börja tänka igen. Att känna. Att skriva.

Jag har fått mina stygn nu. Av självupplösande tråd i material med säljande namn.
Hur många stygn det är vet jag inte. Inte hur många lager de sydde igen.
E kom ut och mådde bra.
Jag låg på rygg under väldigt vita lampor, med många flaskor läkemedel som rann in i venerna i mina händer, och kände ingenting fastän jag var livrädd.

Under bokarna kurar ett mättat mörker.
Vitsippebladen som heltäckningsmatta.
Något osynligt prasslar i dunklet.

E trycker näsan mot mjukdjurets nos och sover vidare.
Jag väljer den långa vägen hem.