Grusvägen är stadig där. En fukt i marken gör att till och med smågruset ligger packat.
Frasande och gnistrande som trollspön svirrar sländorna. Det nästan knastrar om dem när de lyfter och håller sig undan.
Flyktiga färger vispar förbi.
Mellan granstammarna är luften randig. Solgul som strilar mellan barr och doften av grönska.
En trast per kvadratmeter smyger prasslande undan och hörs hur väl som helst.
Ekorrarnas unge springer skrapande uppför granstammen med sin duniga svans efter sig som ett frågetecken.
Med ny luft i näsan och sländorna som stjärnfall runt mig, märker jag tårarna på kinderna.
De mognande smultronen, det torkande gröngräset, det värmande solljuset och det kärva grusrasslet väcker en insikt.
En nyfikenhet mognar fram.
Jag andas ut och tillåter mig att vara okunnig, nyfiken och iakttagande.
Näsan i vädret, pulsen och axlarna sänks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar