Känslospröt.

Grusvägen är stadig där. En fukt i marken gör att till och med smågruset ligger packat.
Frasande och gnistrande som trollspön svirrar sländorna. Det nästan knastrar om dem när de lyfter och håller sig undan.
Flyktiga färger vispar förbi.

Mellan granstammarna är luften randig. Solgul som strilar mellan barr och doften av grönska.
En trast per kvadratmeter smyger prasslande undan och hörs hur väl som helst.
Ekorrarnas unge springer skrapande uppför granstammen med sin duniga svans efter sig som ett frågetecken.

Med ny luft i näsan och sländorna som stjärnfall runt mig, märker jag tårarna på kinderna.
De mognande smultronen, det torkande gröngräset, det värmande solljuset och det kärva grusrasslet väcker en insikt.
En nyfikenhet mognar fram.
Jag andas ut och tillåter mig att vara okunnig, nyfiken och iakttagande.
Näsan i vädret, pulsen och axlarna sänks.

Utflykt.

Vi åker till havet.
Vägen är lätt när M guidar.
Västvinden vänder de gröna bladsidorna neråt, och silvriga undersidor blänker i dungar och buskage.

Vi går rakt över ön, genom hästhagen och förbi nyponrosorna.
Vagnshjulen slirar i gruset och dansar över stenhällarna.
Vid strandkanten där vinden är frisk, gör vi halt och helt om, dyker in bland ekar och tallar för att få lä. (Jag tänker att vi är landkrabbor.)

Vresrosornas söta doft slingrar i den soliga luften, och en huggorm över stigen.
Vi möter par med ryggsäckar och bekväma skor, och jag ser oss för ett år sen i dem.
Världen har växt och krympt sedan dess.
Den är svindlande, oändligt stor. Och den får plats i en brun liggvagn som vi köpte på Blocket.