stygn.

Varmgrå, stilla fredag mellan grusvägen och molnen.
I humleblomsterns lila kjolar dansar små och stora humlor.
Klorofyllfulla ormbunkar och ljusgröna daggkåpor spretar från jorden.

Vi går. E åker i vagnen förstås.
In på en liten väg som jag hoppas ska leda vidare.
(Det gör den inte, vi vänder vid en stuga.)
Det ledsna blir mindre under almblad och trädgårdssångarsång.
Jag tänker att det är dags att börja tänka igen. Att känna. Att skriva.

Jag har fått mina stygn nu. Av självupplösande tråd i material med säljande namn.
Hur många stygn det är vet jag inte. Inte hur många lager de sydde igen.
E kom ut och mådde bra.
Jag låg på rygg under väldigt vita lampor, med många flaskor läkemedel som rann in i venerna i mina händer, och kände ingenting fastän jag var livrädd.

Under bokarna kurar ett mättat mörker.
Vitsippebladen som heltäckningsmatta.
Något osynligt prasslar i dunklet.

E trycker näsan mot mjukdjurets nos och sover vidare.
Jag väljer den långa vägen hem.