dramatik.

hjärtat slutade slå.

de bad honom hosta och tryckte honom hårt på bröstet några gånger.
hjärtat började slå igen.
han skojade och sa att han väl kunde resa sig och gå hem nu.

sen slog hjärtat plötsligt alldeles väldigt, skenade, flimrade och stannade helt.
blodtrycket sjönk till 60/30, och han stannade mitt i meningen "jag mår br..."

(uppenbarligen inte. du mår inte alls.)

ekg:t (som vi stirrade på) blev ett klassiskt streck.

"hjärtlarm!" ropade någon. folk sprang som (målmedvetna) galningar mot medicinflaskor, gasmasker, telefoner och defibrillatorn.

jag och K stod stilla i våra blyförkläden och stirrade.
storögt på ekg-strecket och det lägsta blodtryck vi sett.

man injicerade, defibrillerade, masserade, gav syrgas och hojtade.

sen slog hjärtat igen. ekg:t fladdrade farligt, men hjärtat slog.
vi stirrade på de gröna, fladdriga kurvorna som gick fort, fort.
fortfarande.

men så småningom lugnade det sig.
han pratade igen. hans hjärta slog.

och jag hoppas det gör det fortfarande.