när det lider mot jul.

på trottoaren går en man med en gran.
han tar upp hela breda trottoaren med sin nätinsydda gran,
och det doftar friskt och barrigt.

bakom honom går jag med en vit hyacint i en genomskinlig plastpåse.
den doftar ingenting än så länge, för än är den grön och inte vit.
ändå känns det juligt.

att gå där med en hyacintpåse fastklämd i tumvantsgreppet,
och känna kådan och barren i luften.

till frukostar och mellanmål och kvällsmat äts det clementiner och pepparkakor i överflöd.
så till den grad att M funderar på om man borde gå över till fullkornspepparkakor.

(<--josef, maria /maria, josef, får och jesusstrut)
och krubban är framplockad. på stjärngosseduken.
sakralt och profant i fin blandning.
som sig bör såhär års.