han tar upp hela breda trottoaren med sin nätinsydda gran,
och det doftar friskt och barrigt.
bakom honom går jag med en vit hyacint i en genomskinlig plastpåse.
den doftar ingenting än så länge, för än är den grön och inte vit.
ändå känns det juligt.
att gå där med en hyacintpåse fastklämd i tumvantsgreppet,
och känna kådan och barren i luften.
till frukostar och mellanmål och kvällsmat äts det clementiner och pepparkakor i överflöd.
så till den grad att M funderar på om man borde gå över till fullkornspepparkakor.
(<--josef, maria /maria, josef, får och jesusstrut)
och krubban är framplockad. på stjärngosseduken.
sakralt och profant i fin blandning.
som sig bör såhär års.
1 kommentar:
Åh, jag älskar jesusstruten!
Skicka en kommentar