jag älskar dem.

de här människorna alltså.
säga vad man vill, men jag älskar dem faktiskt.
(innerst inne och egentligen, annars hade jag vart en annan än jag är.)


rapport.
pat 1 har diabetes. är snudd på hundra. har sår på sacrum. rullstolsburen. satt på svältkost.
blind, och förstår inte svenska. (man hoppar högt för varje sak som tillkommer. stackars pat!)
pat 2 kommer från ett av våra grannländer med liknande språk som vårt.
de flesta har svårigheter med att förstå detta grannspråk,
och pat 2 har dessutom dysfasi på grund av stroke.
brutna revben och grymt ont. vrålar, stönar och skriker om han hostar eller sväljer.
jag matar honom med ostsmörgåstärningar (som till småsyskon) utan kant.
ger honom kaffe med mjölk i pipmugg.
han skriker för att det gör så ont att svälja, men är tårögd för att det smakar så gott. jättegott.
(jag är dejlig. en ängel. jag får luftpuss och ha det så gott nu.)
(blir nästan tårögd jag också.)

sen har vi pat 3, 4, 5, 6, 7 och 8. olika sjuka, alla har ont.
man kan glädja dem genom en liten, liten pratstund.
en tanta är övertygad om att hon träffat mig förr och blir jätteglad att jag kommer.

jag tar prover, vänder patienter, småpratar och är vänligt leende hela dagen.
med drygt två timmars sömn och en fylla i ryggen är det bra jobbat.
kroppen håller igång och inte förrän på spårvagnen hem börjar tröttheten snurra.

(sen finns det andra sorters människor jag tycker om på andra sätt.
med lockar i nacken och massa kyssar.
vi vill ses igen.
det är bra. riktigt bra.)