skak, sus och skav.

vackert, vackert väder.
en kropp som är alldeles full av metaboliter som susar, skakar och skaver.

när skoldagen är slut har skakandet övergått i illamående.
men det är värt det.

är människan så konstruerad att man minns det roliga och bra mer än det jobbiga?
varför skulle vi annars bete oss som vi gör varenda helg?
(och vissa oftare än så.)


vi dyker upp i varandras världar igen. tycker om, nära, glada, hela natten.
sen går vi varsin väg i solen (hur klyschigt det än må vara, men det är just så vi gör.)
och försvinner.
finns någonstans utanför periferin tills vi råkar vandra samma väg, samma tid.
det är ändå rätt bra.
(det är det här som är livet.)