luftrörskollaps.

jag har bara mig själv att skylla,
så jag har ägnat kvällen åt att vara arg på mig själv.

vara arg, hosta, och vara arg och besviken.

jag tänkte inleda cykelsäsongen till jobbet imorgon,
och tog ut cykeln på en provtur ikväll.

för att känna hur lätt det går, hur starka mina ben är,
hur bra cykeln är.

tog ingen bricanyl - vilket jag borde gjort.
var inte uppvärmd när jag cyklade uppför backarna - vilket jag borde varit.
var inte trött i benen - utan trampade på i full fart i uppförsbacken.
vilket gissel. att ha så starka ben och en så bra cykel,
men ack så svaga, sjukliga luftrör.

jag VISSTE ju att det inte skulle gå. så varför?
grrrrr.
ont, ont, ont!

det är en mycket speciell smärta.
brännande, krampande, väsande.
det bildas (av outgrundlig anledning) en massa saliv,
verkligen massor. som man ska svälja.
kanske tror kroppen att man är torr i halsen.

host, host, host.
som flugor som fastnat i lungorna.

det gör inte lika ont längre,
men någon cykling blir det inte imorgon.
SUCK.