svenska uppfinningar: osthyvel, skiftnyckel och bussåkarmanér.

vi åker med 322:an. (tretjuvåan.)

det är morgon. tidig sådan och bussen stävar genom den blöta grönskan.

jag kliver ombord, hälsar på chauffören,
stämplar kortet och börjar vandringen bakåt genom bussen.

på varje tvåsäte sitter en människa.
ingenstans två, ingenstans ledigt.

så typiskt svenska att det nästan luktar kräftor, rotmos och midsommardans på morgonbussen.

jag är den första som blir över.
en på varje säte. vem ska jag sitta hos?

stegar bakåt, bakåt, bakåt. bussen är lång.

han som är speciell och alltid glad och pratar med sig själv och osynliga vänner säger "godmorgon sköna madam!" när jag passerar.

det är ett säte som ser tomt ut, men nej. en nersjunken industriarbetare som sover.

vems sfär ska jag tränga mig in i?
vem ska jag besvära?
vem ska få äran att sitta bredvid en semestervikarie?

räddningen finns: bakersta raden med fem säten. den är tom.

där kan jag sitta alldeles själv. på fem platser.

och innan näste man går på har en gått av, och allt är frid och fröjd.