hemåt i bussen.

det kanske är något fel på mina öron.
dels hör jag alldeles för precis vad medpassagerarna i bussen säger,
dels känner jag mig ständigt åksjuk.

ni som läser vet vilken buss jag åker. (322:an.)
ni som är mer insatta än så vet vilken dialekt folk som bor utmed den sträckan har.
(den är inte rolig att lyssna på.)
och alla ni som bor i det här landet vet hur en konversation mellan två medelålders kvinnor kan låta.
det enda man (i vissa fall) gör är att hålla med varandra.
jag blir TOKIG på dem och bestämmer mig för att räkna.
så jag liksom får bevis.

mellan småstaden på V och samhället strax norr därom, E, har den ena av dem sagt "ja" "nej" "jaaa!" och "näe!" 44 gånger. på ut- och inandning.
(jag bestämde mig för att bara räkna den ena, men de verkade ganska samspelta och kläckte nog ur sig ungefär lika många.)
nämnas kan också att sträckan mellan V och E är kort.

samtalet handlade om inget viktigt alls, men de var väldigt eniga. rörande överens.
jag vill aldrig bli sådan.

jag kände mig åksjuk.
dels av bussens gungande och dels av svischandet av medhåll som for runt i bussen.
fram över sätena och träffade mina öron.
som det kanske är fel på.