hur man gör.

just tagit en plåt valnötter ur ugnen (numera rostade alltså).
vet inte vad det skulle vara bra för.
för nu kommer jag äta upp dem fortare och därmed få ont i magen fortare.
min mage är mycket av ett mysterium, men är det något den ballar ur av rejält, är det valnötter. och vin. och paprika.
(och det mesta andra man kan äta och dricka.)


hur man i min värld börjar en ny termin en måndagmorgon:
söndagkvällen tillbringas med folk som man inte har sett på länge, och en flaska vin per person.
(jodå. jag vinglade hem.)
måndagmorgonen går man upp. dricker kaffe, packar lunch, sätter sig i skolbänken igen.
(vinglade inte lika mycket på vägen dit. bara lite.)
på måndagkvällen (efter möten och introduktionskurser) kryper man i sin overall och korkar upp igen.

två flaskor på två personer.
skola imorn. efter lunch. man får lägga sina måndagkvällar framför rätt tisdagar.

(och jag har berättat, berättat, berättat. med solen i ögonen och utan. kisat, blundat, suckat. man får se var det slutar. om det slutar. det får man alltid.)

E och jag.

E har ofta sagt till mig att jag tänker för mycket.
E kanske har rätt.
men sån är jag.

jag följde med E när hon skulle sortera soporna, för att kunna berätta vad jag tänker på.
(jag fick bära komposthinken.)
det som kom ut var mest suckar. ett och annat ord.

igår satte E på en VHS från förr i tiden. (som de flesta VHS väl är numera?)

på den tiden hade vi likadana jackor och likadan frisyr. såg likadana ut.
fast en ljus och en mörk.
en liten och en stor.
en liten som hängde på det den stora gjorde.

mamma var lockhårig och tjock, S låg i magen.
pappa var stilig i randig tröja i slutet av åttiotalet.

vi skuttade obefogat, gungade, krigade, sprang.
hanterade fjäderbollar för första gången, letade bär och matade kaniner.

märkligt att det var vi. att de där små blivit vi.
(hur mycket det påverkat att jag är den äldsta och mörkare är det ingen som vet.)

skulle någon vilja skärpa till mig?
för det skulle verkligen behövas och det går verkligen inte.

(problemet ligger i skillnaden.
skillnaden mellan att verkligen vilja och att vilja egentligen.)

till skogs.

havren bakom Ls hus är mogen.
jag har kollat. (och luktat.)

under tallarna på åsen växte kantarellerna.
jag tog cykeln ut i skogen. den leriga vägen.
ställde cykeln där vägen tog slut, vandrade genom åkern.
slirade i blöta flipflops uppför åsen.
grävde fram svamparna ur mossan.
kände mig som ett djur.
(som det djur människan låtsas hon inte är.)

som det djur jag är så medveten om att jag är.

ska bo i ett hus i ensamheten där jag inte stör.
dricka sjövatten och lyssna på p1.
tvätta mitt enda ombyte i bäcken om våren och ha knäckebröd hängande i taket.
koka potatisen med jorden kvar och gå och lägga mig när det blir mörkt.
gå upp i ottan.

en halv liter starkt kaffe.
pigg? nej, kissnödig.

enda egentliga skillnaden var att det tog längre tid innan jag somnade på bussen på väg till jobbet.

därpå två doser bricanyl för mina luftrör var täppta.
resultat: tremor.
(skakningar.)
stack dock ingen på förmiddagen, och analyserna gick fint med skak.

nu har jag jobbat klart för den här sommaren.
jag fick blommor. gula.

och imorn är det knäckebrödsbak, bildsortering, tvätt, stök och promenad till mormor.
kan bli en riktigt bra dag. jag behöver en sån.

for fuck's sake.

jag sticker in en kniv mellan mina revben.
det gör ont.
(visst verkar det dumt?
jag tycker att det är det.)

varför gör jag så?
är det självhatet?

det blir svårt att andas när blodet kommer ut i lungorna, lungsäcken sladdrar och undertrycket i bröstkorgen försvinner.

kvävning alltså.
pneumothorax. alldeles på egen hand.

sen skakar jag på huvudet, kniven dras bort, lungorna läker, och bara en svart, bitter smak finns kvar. mitt bakom sternum.

ungefär där hjärtat sitter.

(ryck upp dig kvinna. for GOD's sake.)

obsessed.

det var bröllop. (i dagarna tre.)
big fat svenskt frikyrkobröllop.
C tyckte det var som himlen.
ALLA ska komma dit, och en efter en dök de upp.
kan inte annat än att hålla med.
(fast i himlen finns inga 45-minuterstal.)

det vackraste som finns. kärleken.
tänker inte skriva mer om den.
den är för stor, jag kan för lite om den.

för er som undrat: någon scen ställde jag inte till med.
jag klarade mig ändå. fick vad jag ville och lite mer.

(kanske är det en liten mental dysfunktion.
jag tror jag är för innerverad. har fler nerver överallt.
tydligare nervsignaler, framkallade av minimal påverkan.
som hos de flesta inte skulle märkas om de var tjugo gånger starkare.
skulle kunna vara så.)

jag kräver. jag darrar. vatten. mat. detta.
(före både trygghet och kläder på kroppen.)

vielleicht. vielleicht auch nicht.

what to do, what to do:

- vara snygg. (inga blåmärken, repor eller finnar. nejdå!)
snygg och prydlig.

- köpa bh. (så att bysten ligger anständigt på plats/ger sken av att finnas där.)

- avhåra kroppen. (och peeeeela sig. så man är len. len och hårlös.)

det vankas bröllop.
allting ska stråla!

jag orkar inte.
skedar i mig halva (sesamfrö + socker. underbart!) och planerar att raka armhålorna.
antagligen kommer jag avhåra benen. peela ansiktet. ta på nyköpt bh och vara snygg.

i guess i am.

(och därutöver INTE ställa till med någon scen, fastän jag är så sugen. har varit det hela sommaren. får se hur det blir med den saken.)

dagens låt. ÅH, säger jag. dela den med mig!

blir som jag blir.

jag tänker att allting liksom bara blir.
"det bara blev så."

men varför blev det det då? någon är det ju som styr.
(what about me?)

jag kommer på mig själv med att gilla det.
gilla att det blir. (surprise liksom. jag har inte planerat, ändå blir det.)

undrar om det är jag som gör att det blir eller om det är andra omständigheter.
om det spelar någon roll?
(jo. antingen styr man sig, eller så är man marionettdockan själv.)


vissa saker styr man delvis.
(andras händer på ens hud. går att avstyra, men är svåra att styra dit om de inte vill.)

(klokboken, here i come.)

back off track.

har lämnat det där med tåg bakom mig för den här gången.
haft det alldeles fantastiskt bra.
världen är en fin plats att leva i, och många människor finns kvar att lära känna.















(måste ändå undra varför vissa saker blir som de blir. ÄR jag sån eller?)

tänk vad dagen gick fort...

(...tänk så mycket vi gjort, men nu är det slut för idag.)

vi har packat idag.
och solat, badat, bakat paj och sytt små stomipåsar och pengapungar.
hittat glömda och bortstädade braatthasaker och storhandlat på apoteket.

när jag lagt i det jag behövde i väskan blev det ett stort hål överst.
det ska fyllas. (med både det ena och andra.)
snart bär det av.

att gå åt.

idag kliade inte linserna iallafall. (tog nya i morse.)

det var annat som kliade, skavde och stacks.
besserwissrarna på jobbet. i synnerhet ärkebesserwissern.
som kan allt, vet allt, om allt och alla. (och jag menar alla. till och med DIG!)

skvaller, vetenskaper, metoder, sätt att göra saker på och så vidare.
ni vet hurdana de är.

jag är medveten om mina egna besserwisserdrag,
och jag hoppas att jag därmed inte är alldeles outhärdlig.

(stort behov av själfrände hela dagen.
en som jag hade kunnat titta menande på varannan minut och genom att dela bördan blivit lättare.
men icke.
alla närvarande är antingen så vana att de inte bryr sig,
likadana själva eller så off att de inte märker något.)

man vill skrika åt dem att skärpa till sig.
(fast det skulle inte hjälpa så jag låter bli.)

om D.

det finns de som säger att D är ful.
att D är hemsk och avskyvärd och har ett fult tryne. (som han sticker upp allt som oftast.)

jag vet inte så mycket om hur D ser ut, men det D lämnar efter sig är inte vackert.

jag stegade fram över kvistar. genom hallonbuskar och nässlor.
en vit tandrad gnistrade fram i en platt matta av tovig gråbrun päls.
en och annan klövklädd fot låg där också. en käke. några revben.

automatiskt drar jag efter andan med händerna skådespelaraktigt lyfta till munnen.
(man tycker det ser fånigt ut men det är alltså så man kan reagera.)
hjärtat slår extraslag och jag kliver över resterna som D har lämnat efter sig.

tacksam för att D just denna gång gett sig på ett rådjur och inte en av samma art som jag.

(och på vägkanten längre fram ligger resterna av en hök. för några dagar sen såg man att det var en död hök.
nu är det en gråvitfläckig plätt på gruset. som att någon spillt en skvätt färg där.)

lördagsåska.

från asfalt och plattor på marken ångar åskskuren.
luften är fuktig och fönster och dörr står öppna.

det mörknar, mullrar, plaskar och stänker en gång till.
flera gånger.

vi drar ifrån gardinerna och släpper in solen.
eller dagsljuset iallafall.

kaffemuggarna rymmer mer än vatten, koffein och rostad, svart smak och beska.

ode to p1.

i väntrummet, provtagningshytten, vid blod- och urinanalysplaceringarna hörs det.
p4. radio jönköping.
för tillfället "...och vill ej va' me' om nå'n krock! di-do-di-dam-damm...!"
i äckelkäck ton som sig bör på denna kanal.

jag vandrar bestämt till första bästa radio och vrider bort det sjuttioelfte "dam-dam-damm!":et

målet är p1. min vän och ledsagare här i världen.

jämför själv. märk skillnaden.
(detta är ordagrant hur det blev när jag vridit över. ingen manipulation här inte.)

p4: "di-do-di-dam-damm-damm!"
p1: "samtliga offer var militanta extremister."

ni vet att jag inte är glad över att ens militanta extremister är offer för något.
men märker ni skillnaden?
märker ni det gigantiska ökandet av substans, innehåll och mening?
det gör ni såklart. en sån lättnad.
det finns mål och mening och korrespondenter out there.

p1 ger mig hopp.

staplade klyschor.

tanten på busshållplatsen jobbar på vårdcentralen.
därför ska det småpratas i väntan på bussen.
när man småpratar i väntan på bussen är ämnet givet: väder.

jag: "hej!"
tant: "hej!"
...
tant: "hoppas bussen kommer innan det börjar regna."
jag: "ja."
jag tittar upp på himlen hur molnen går.
jag: "det ser mörkt ut där borta."
tant: "jaaa. det är ju lite kvalmigt."
jag: "det kanske blir åska."
tant: "ja. man vet ju aldrig när det är sånt här väder."
...
tant: "men så tråkigt för dem som har semester!"
jag: "mmm.."
(orkar inte säga att det är ju inget att göra åt/man får njuta av de stunder som är sköna och fina/hoppas det blir bättre nästa vecka/det var ju fint förra veckan eller dylikt. så jag håller med.)

man kan sannerligen undra vad så kallade samtal som dessa ger.
inte mycket. inte mig.

samhällskollaps.

på lördagaftonen skulle det badas.
vädret var mulet och varmt.

flickorna och pojkarna tog sig i vattnet på olika sätt.
passerade de kritiska gränserna på sina egna vis.
det var ganska lite vatten i sjön. (man kunde tillochmed stå på det djupa.)

jag hoppade upp på S rygg för att inte bli blöt i håret.
S skulle hoppa upp på F:s rygg tyckte hon.
(jag och S är ungefär dubbelt så stora som F, var och en för sig. F är en spenslig varelse.)

F tyckte att det var som en bild av det feodala samhället.
jag tyckte inte om att vara adlig, men för ett par sekunder var jag det.
innan det feodala samhället rasade rakt ner i sjövattnet.

sen grillade samtliga medborgare marschmallows runt elden.

slänga sopor.

innehållet i den svarta säcken fyller hela containerns botten.
massa, massa brännbart i en röd röra av hopknutna påsar.

golvet gungar när jag går till soprummet.
jag har inte sett det innan, men går faktiskt vågor på det ljusblekgröna betonggolvet.





fast man slänger inte sopor nuförtiden. man sorterar.
jag undrar hurdan plasten blir när jag slänger ner röda, vita och blå skruvkorkar i en tunna.
den återvunna plasten. lila? ljust äckelfärgad?
vad blir det av den?
går det avfärga färgad plast?

sånt undrar jag.

min mage krampar hela dagen.
genom en matta av värktabletters verkan (?) känns det.
en knuten hand håller mina inälvor hårt. krampaktigt hårt.

och imorgon är det jag som går till doktorn.
(för jag har leukocyter i urinen. det ska man inte.)