fem över åtta.

ramlar in på praktikplatsen.
en liten aning skamsen över att jag borde vart där kvart i,
så jag hade hunnit byta om före åtta.

K: hej, nu är jag här!
M: hej! men vad ska du göra här idag?
K: mäta perifera tryck...?
M: vi har inga periferatryckpatienter idag, skulle du inte vara här imorn?
K: nej, idag. K kommer imorn.
M: jaha, ojdå... men... M kommer sen, hon ska köra carotispatienter! du kan ju vara med henne!
(N kommer ut från sitt kontor.)
N: hon kommer strax före elva, och hon har bara en patient.
M: men det kan ju bli fler...?
N: ja, det kan det ju.

så nu sitter jag här. och jobbar litegrann med mitt seminariearbete.
det är i och för sig bra.
jag har arbetskläder på mig och E:s hostmedicin i blodet.
kommer bli en härlig dag.

fint uttryckt.

man lär sig fina ord när man ska jobba med patienter.

tillexempel:
extravasal = utanför kärlet
invasiv = blodig undersökning, in i kärlen
synkope = svimning

och så vidare.
man kan välja att använda dessa ord eller inte.

när man gör ultraljudsundersökningar behövs en vattenbaserad gel för att man ska få kontakt mellan transducern/givaren/grejen man håller i som skickar iväg och tar emot ultraljudssignaler.

på tal om denna gel och vad som händer om man har för lite:
O pekar på skärmen, där ett område ser suddigt och konstigt ut.
O: vad beror det här på då?
K: att du har för lite klet. eller att det är kontakt med luft kanske man ska säga.
O: det finns ju olika sätt att säga det på, men vad det beror på är som sagt brist på gegga.

så är det. brist på gegga.

o yes.

det ÄR något fel på mig.
även om det inte är bevisat.

jag kan fastna i en lock i nacken, en ven under handhuden,
ett skratt, en doft av inget annat än människa, en dialekt, en armbåge, ett ögonpar,
ett par sjukhusbyxor. (ett par SJUKHUSBYXOR!)

det är fel på mig.

jag fastnar där. och andas/tittar/lyssnar/njuter så försiktigt det går.
ingenfårana. att det är fel på mig.
jag vill andas in, dra fingrarna över och genom och lyssna, vara nära, smaka på, äta upp.

T skrattade åt mig på lunchen och antydde i skrattet att hon inte förstod sig på mig.
T är inte som jag. T är bra.

kanske har jag för mycket hormoner.
kanske överkänsliga sinnesreceptorer.
kanske har jag alldeles för många nerver, eller felkopplade såna.

kanske tar jag in världen på ett sätt som fler skulle göra. kanske är det sån här man ska vara.
kanske är det inte fel på mig.
men sannolikheten är inte stor.

min fine lille bror.

nu undrar jag igen.

är det något FEL på mig?
(eller är jag bara svagare än alla andra?)









och ute är det vackert. kallt men vackert.

dramatik.

hjärtat slutade slå.

de bad honom hosta och tryckte honom hårt på bröstet några gånger.
hjärtat började slå igen.
han skojade och sa att han väl kunde resa sig och gå hem nu.

sen slog hjärtat plötsligt alldeles väldigt, skenade, flimrade och stannade helt.
blodtrycket sjönk till 60/30, och han stannade mitt i meningen "jag mår br..."

(uppenbarligen inte. du mår inte alls.)

ekg:t (som vi stirrade på) blev ett klassiskt streck.

"hjärtlarm!" ropade någon. folk sprang som (målmedvetna) galningar mot medicinflaskor, gasmasker, telefoner och defibrillatorn.

jag och K stod stilla i våra blyförkläden och stirrade.
storögt på ekg-strecket och det lägsta blodtryck vi sett.

man injicerade, defibrillerade, masserade, gav syrgas och hojtade.

sen slog hjärtat igen. ekg:t fladdrade farligt, men hjärtat slog.
vi stirrade på de gröna, fladdriga kurvorna som gick fort, fort.
fortfarande.

men så småningom lugnade det sig.
han pratade igen. hans hjärta slog.

och jag hoppas det gör det fortfarande.

boys will be boys.

jag ska avslöja en sak.

det var den här låten som gjorde att jag hittade goldfrapp.
mina älsklingar.

och om man är en sån som lyssnar på texten,
eller iallafall råkar höra vad alison hävdar i refrängen...
då blir man lycksalig.

det är en sanning hon sjunger.
en av de som står sig. for ever and ever.

cause boys WILL be boys.

men!

jag VILL inte hosta.
jagvillinteplugga.
jag VILL INTE HA världens tråkigaste vetenskapliga artikel som grund för mitt seminariearbete.
jag vill inte.

så fräls mig!

en stor del av posten jag öppnar,
öppnar jag bara för att kunna sopsortera den.

det känns lite tråkigt.

eller?

jag kanske skulle forska när jag blir stor.

endokrinolog skulle jag kunna bli.
med specialisering på pms.
(då de giftgröna, nattsvarta och dystert grå hormonerna med ilskna huggtänder och klor härskar.)

för nu är allting bra igen.
(det har delvis med ett telefonsamtal att göra.)

men ändå.
jag var lugn idag när jag vaknade.

jag är lugn fortfarande. alldeles väldigt lugn och ganska sömnig.

a distance to put me through.

om man tar sönder skal efter skal kommer man närmre och närmre resten av världen.
och fastän man ska vara nära, kanske en viss grad av hud kan vara till fördel.

skulle tro det.

men jag står på gator och torg och ropar till folket:
bit mig, slå mig, riv mig, klös!
de gör det såklart. och huden blir ärrig, skadad, tunn, sårig och varig.

det sägs att det härdar. det gör det.
om man inte får blodförgiftning eller hiv av sviterna.

och jag står på gator och torg och delar ut mitt hjärta i små bitar.
inte till riktigt vem som helst, men kanske till för många.
det jag själv har kvar måste slå kraftigare för att få mig att gå runt.
(drabbas av hypertrofi.)

jag undrar när någon tänker transplantera någon endaste bit till mig.
det är vad jag verkligen (verkligen!) undrar.

jaha.

(nähä?)


man (iallafall jag) undrar vad det ska vara bra för.




och varför vi är så svaga och ynkliga emellanåt.

(ska ägna dagen åt att inte bli apatisk och förtvivlad igen.)

ja. bra.

att något så förtvivlat kan vara så nära något helt vettlöst roligt.

det förundrar mig, men jag är tacksam.

när vi gick hem från efterfesten var det sommardag.
maskrosorna lyste aggressivt attackgult och stack sina strålar i mjuka, röda ögon.
klockan var nästan tio.

solen utnyttjades så gott som till max igår av mig, S och en och annan medmänniska.
vi var först i slottsskogen, och därmed fick vi den allra bästa platsen på gräset.

sen solsolsol, sol och sol. mat och kaffe och underbart på masthuggsberget. (underbart!)


som vi vet så blir det bra, det blir det alltid.
men att det skulle gå så snabbt hade jag inte trott.

jag vet inte om jag orkar.

O green world!

o green world.
don't deserve me now.
i'm made of you and you of me.
but where are we?

(gorillaz som har diktat dessa rader. och GRÖNT är det sannerligen nu.)

ingen antibiotika här inte.

kvart över sex i morse var det ingen kö på axessakuten.
inte när jag kom fram en kvart senare heller.

det gick ungefär så snabbt som man vill att det ska gå,
och när det hela var betalt hade jag 3,82:- kvar på kontot.
som smort.

ska flytta lite pengar senare idag har jag tänkt...

det var som jag faktiskt trodde ett virus.
en elak virusinfektion i halsmandlarna och dess omnejd.
ingen riktig diagnos, men jag är rätt bra på att diagnosticera själv.

och läkaren tyckte inte jag skulle till praktiken.
så jag sover och försöker undvika att hosta. det gör så ont.

men en vacker dag går det väl över. om en vecka eller två.

(ingen antibiotika har ju dock sina fördelar. magen får vara ifred,
man bidrar inte till resistensutvecklingen hos bakterierna, och man kan dricka alkoholen som bjuds i helgen.)

smittbärare?!

joo, nånting har jag allt.
antagligen halsfluss.

ska utreda saken imorn om jag inte mår hejdlöst mycket bättre.

min hjälte var här med mina grejer idag. (laptop-externhårddisk-kamera-digitalkamera-mediciner-
kodbricka-tygmärken-usbminne-och-brevfrånvårdcentralen.)
jag hade velat pussa honom, men det får man nog inte.
(våld mot tjänsteman?)

och dessutom vill jag ju inte att han också ska få ont i halsen på detta ytterst tråkiga sätt.

(villkoren för att jag fick vara kvar på praktiken idag:
- sprita dig ordentligt!
- hångla inte med någon!)

världen går mot sommar.

S frågade (antagligen retoriskt) vart världen är på väg.
mot sommar. är den. (faktiskt!)

söndagspromenad råder.
(och folkskygga människor undanbedes för sin egen skull att hålla sig borta från slottsskogen in these days.)
man vallar barn, hundar, svärmödrar och avlägsna plastföräldrar i långa banor.
med eller utan koppel, barnvagn, bollar, solglasögon och glass i händerna.

det är som motivet på ett barnpussel.
alla gör det man bör göra en solig söndag i maj.
det luktar grill.
det gnisslar från gungorna på den överfyllda lekplatsen.
det skrattas åt barn som skrattar åt hundar.
pliktskyldigt sparkar man boll med barnen.
det äts glass och skruvas lock av termosar.

jag svettas och vandrar förbi.
(av någon anledning) nöjd med att iaktta och inte delta i spektaklet.

(inte jag som tagit fotot heller. (för mina kameror är hos polisen i mölndal.))

och nu då?

det är ungefär hur märkligt som helst att det är slut.

byggdagarna är till ända, och det som minner om dem är träningsvärk i armar och ben,
fortfarande färg på händerna, (dock ej längre på benen) massa nya bekantskaper och en mycket skitigare overall och byggrock än innan det begav sig.

så vad gör man nu? ska man plugga?
det har jag inte gjort sen påsk, så det behövs onekligen.
men hur gör man?

har fått en stor, seg klump i halsen som hindrar andning och sväljningar.
(känns det som iaf, jag lever ju än.)
kan vara T eller P som smittat mig. eller jag dem, de har ungefär samma krämpa.

jag trodde att första maj skulle innebära ett traditionsenligt vadvillvimedvarandra?samtal.
fast jag orkade inte ta tag i det, så det blev inget med det.
man får se vad som händer istället. det får man alltid.
känns nästan som en tröst.

och så går livet vidare.

sorgeliga saker hända...

än i dessa dagar.

som vi redan konstaterat är världen hemsk.

en stackars desperat människa har brutit sig in i min lägenhet.
bland annat därför har det varit tyst från mig ett par dagar.
(datorn är numera och än så länge hos polisen.)

de grep honom på en gång.
han storgrät i en och en halv timme innan de kunde börja prata med honom.

jag är inte arg.
bara ledsen för att han mår som han mår och att omständigheterna kan tvinga någon till att göra så.
mitt på dagen, mitt i stan.
d e s p e r a t!

stackars karl.